Speciella matpreferenser = problem?

Speciella matpreferenser = problem?

ARFID – vad är det och vad innebär det?

ARFID står för Avoidant Restrictive Food Intake Disorder men som på svenska kallar för Undvikande/restriktiv ätstörning. Diagnosen är relativt ny på marknaden, den fördes inte in i DSM-5, (en diagnosmanual för psykiska sjukdomar) förrän 2013 vilket gör att den bara funnits ”officiellt” i 8 år. Den har däremot funnits hos folk desto längre.

ARFID innebär att man är väldigt restriktiv med vad man äter. Det är en ätstörning där individen inte fokuserar på vikt utan istället undviker viss sorts mat av andra anledningar. Dessa anledningar kan vara ointresse av mat och att äta eller vara stress- eller ångestrelaterat. Det kan också, som i mitt fall, bero på sensoriska svårigheter såsom lukt, smak, färg eller konsistens.
För min del har det aldrig handlat om färg, däremot om både lukt, smak och konsistens.

Lider jag av ARFID?

Jag har alltid setts som kräsen, ända sen jag var liten. Jag tillhör en av de få som inte äter några grönsaker alls med undantag för extremt få sorter.

När jag var liten hette det att man var kräsen. Någon diagnos för detta fanns helt enkelt inte. Och jag har inte heller diagnostiserats i vuxen ålder. Däremot fick jag en riktig AHA-upplevelse när jag råkade snubbla över denna diagnos. Jag kände också en enorm lättnad när jag plötsligt insåg att det är inte mig det är fel på. Det finns fler och det är en sjukdom. Så, om jag lider av ARFID eller inte har inte blivit medicinskt fastställt. Men läser man kriterierna i DSM-5 (ni hittar dom här), så kan jag säga att jag uppfyller tillräckligt för att få en diagnos satt.

Att vara ”kräsen” på 90-talet

Bara för att det finns (extremt) få sorter jag äter innebär det inte att jag äter dessa i alla former. Morötter är en grönsak jag äter, dock enbart i tillagad form. Helst ska de vara ugnsbakade för att falla mig bäst i smaken, men kokta går också bra.

Möjligtvis skulle jag kunna gnaga på en rå morot om det är riktig kris, rivna morötter däremot de bara växer i munnen och blir omöjliga att svälja. Jag tuggar och tuggar men känner mig mest som en idisslande ko då jag aldrig tycks sluta tugga.

Jag kommer ihåg att det serverades rivna morötter i skolan när jag gick i låg- och mellanstadiet. Kom ihåg att detta var 25-30 år sedan vilket innebär att på den tiden var det fult att vara kräsen. Att det skulle handla om en ätstörning fanns inte alls på kartan. Det var på den tiden man kallade ”stökiga” elever för ”värstingar” eller ”busar” och lät dom hänga i korridorerna när de störde för mycket i klasserna.

Nu i efterhand, med den erfarenhet och utbildning jag har, kan jag se tillbaka och se vilka svårigheter dessa eleverna verkligen hade. Någon hade garanterat en NPF-diagnos och någon annan var definitivt påverkad av hur det såg ut hemma och utåtagerandet var ett rop på hjälp.

Nåja, det var en parentes. Rivna morötter var vi på. Jo, som jag skrev så hände det att det serverades rivna morötter då och då, oftast när det stod fisk på menyn. Varje gång blev man tvingad av nån lärare som övervakade matupplägget att ”ta åtminstone lite och smaka”. Att jag redan hade smakat det otaliga gånger och varje gång haft samma problem med det spelade ingen roll.

Men så en dag var min mamma med i skolan. Det var en sån där ”hälsa-på-i-skolan-dag” för henne. Alla föräldrar fick lov att ha en sån dag. Min pappa hade också en hälsa-på-i-skolan-dag, det gick sådär, jag tyckte det var enormt pinsamt och jag minns att ett pappersflygplan var inblandat. Men det är en annan historia.

Så. Min mamma var och hälsade på och just den dagen var det rivna morötter. Som tur var så drog min mamma en liten vit lögn och sa att jag var allergisk mot morötter. Efter den dagen var det ingen som tvingade mig att äta rivna morötter i den skolan mer. Konstigt nog var det ingen som ifrågasatte min ”allergi” när det serverades tillagade morötter som jag gladeligen satte i mig.

Utöver rivna morötter (som jag senare slapp) så var det också denna fruktansvärt, hemska sallad som serverades. Som jag skrivit så stod det alltid en lärare vid matupplägget och tvingade en att ”ta lite för att smaka”. Även salladen hade jag smakat otaliga gånger och nej, den blev inte mer delikat för det. Ytterligare en sån sak som växer i munnen ju mer man tuggar och för min del hade jag lika gärna kunnat gå ut och riva loss en näve gräs och stoppa i munnen.

De gånger det serverades potatismos i skolan försökte jag att underlätta salladsätandet lite genom att blanda in den i potatismoset. Detta hjälpte ju självklart inte utan det enda som hände var att potatismoset, som faktiskt var ganska gott, blev oätligt på grund av den gömda salladen. Och vem försökte jag lura? När tuggan väl var inne i munnen så sorterade jag omedvetet ut salladen och sen satt jag där och idisslade igen.

”Vänj dom tidigt så blir de inte kräsna”

Vem känner inte igen det tankesättet? Jag erkänner. Jag tänkte själv så när Hannah var liten. Jag ville inte att hon skulle bli lika ”kräsen” som jag eftersom jag vet vilka problem det skulle medföra för henne under uppväxten och möjligtvis även i vuxen ålder. Så, jag försökte ge henne allt så tidigt som möjligt med tanken att hon skulle vänja sig vid smaken och därför lära sig gilla den. Men trots min ”smarta” taktik så föredrog hon ändå vissa saker framför andra.

Och jag vet att mina föräldrar försökte servera mig grönsaker som liten men jag var inte intresserad. Jag var inte ens förtjust i kött när jag var liten. Det var för att det kändes som om köttbiten växte i munnen på mig. Det blev som med de rivna morötterna och salladen. Jag tuggade i evigheter men köttbiten verkade inte vilja delas upp och det gick därför inte att svälja ned. Nu för tiden äter jag kött. Men jag kan fortfarande inte ta för stora bitar för då fixar jag inte att bryta ner dom så jag kan svälja dom. Så med köttet handlade det aldrig om varken smak eller lukt. Det var helt enkelt konsistensen som var ohanterbar.

Mina föräldrar försökte aldrig truga mig att äta grönsaker men jag minns att det fanns andra runt omkring som var väldigt påstridiga med att jag skulle äta grönsaker. Det var ju viktigt. Man kunde bli sjuk, man var tvungen att få i sig vitaminerna som fanns i grönsakerna osv. Det blev som en skrämselkampanj för att försöka få mig att äta. Inte någonstans eller någon gång tänkte man tanken på att jag kanske inte klarade av det.

Jag tror att de flesta personer har någonting de inte tycker om. Även de som kallar sig allätare har ändå någon sak de inte äter. Så ni som läser detta och fortfarande har svårt att förstå hur det kan vara. Föreställ er att den grejen ni verkligen inte kan äta, som ger er kväljningskänslor av någon anledning, just den saken försöker hela er omgivning att tvinga er att äta. De försöker med att böna, be, locka, pocka, hota, skrämma osv. De är så påstridiga om att du åtminstone ska ”smaka”, trots att du redan vet hur det smakar, att du ändå tar en liten bit, trots att du vet hur det kommer att sluta. Jobbigt? Ja. Föreställ er nu att det inte bara är en sak ni känner så här för utan en hel mängd med saker. Saker som majoriteten av befolkningen äter dagligen och dessutom tycker är gott. Föreställ er att alla dessa människor som tycker det är gott tittar på dig som om du hade föreslagit att du skulle dansa naken mitt på torget varje gång du berättar att du inte äter grönsaker.

Det går inte att vänja någon vid att äta saker, inte när problemet handlar om något som egentligen kan ses som psykiskt. Man får bara acceptera att selektiviteten är en del av den personen.

Sociala tillställningar = ångest

Alla sociala tillställningar medförde alltid ångest för mig, ända upp i vuxen ålder. Att inte äta grönsaker är väl en sak men förutom det finns det en hel del ”godsaker” jag inte heller äter. Bland annat var det ett helsike varje gång det serverades prinsesstårta eftersom jag inte äter marsipan. Alltså vet ni hur populärt det är med prinsesstårta på tillställningar?! Enormt kan jag meddela er.

Jag brukade inte äta smörgåstårta heller, nu gör jag det med vissa restriktioner. Men jag kan meddela er att smörgåstårta är minst lika populärt som prinsesstårta.

Varje gång vi skulle på kalas så visste jag att det skulle ätas. Matsituationen var alltid jobbig men absolut jobbigast blev den de gånger de hade ett separat barnbord för då kunde jag inte ge mamma det jag inte själv åt.

Jag kommer ihåg särskilt en tillställning vi var på. Vi var på barndop ganska många mil hemifrån. Jag kände vår sida av släkten som var där men inte så väl eftersom vi inte träffas överdrivet ofta. Eftersom det var så långt bort var vi dessutom ändå i underläge. Det innebar att majoriteten av gästerna var folk jag inte kände. Och på dopet hade de just ett separat barnbord. Jag satt inte ens i samma rum som mina föräldrar. Överallt kring bordet satt de andra och pratade med varandra. De som var från stället vi var på kände ju varandra och de andra av mina släktingar hade sina syskon som trygghet. Jag var den enda som var enda barnet och den enda med riktig ångest inför ätandet. Jag kommer inte ihåg vad som serverades till huvudrätt men jag är helt övertygad om att det ingick sallad och andra grönsaker i det hela. Till kaffet serverades det i alla fall just prinsesstårta. Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig igenom det men jag var helt slut när det äntligen var över.

Detta är bara en av alla de gånger en social tillställning har inneburit ångest. Studentbalen var ytterligare ett sånt tillfälle. Då var jag ju dessutom nästan 19 år fyllda och ansågs vara vuxen. En vuxen som inte äter grönsaker? Ni kan ju tänka er vad jag har fått för olika reaktioner genom åren. Folk tror inte riktigt på en och tycker man är enormt konstig och avvikande. Man ses nästan inte som vuxen på ett sätt. Det är ofta samma som att folk brukar säga till folk som inte dricker kaffe att de inte blivit vuxna än.

Ytterligare en sak jag inte tycker om är vin (med väldigt få undantag) och öl. Om vi är ute och äter föredrar jag en kall cola eller 7up istället för ett glas vin eller en kall öl. Något som också setts som konstigt när man varit på middagar, att man beställer läsk istället för vin/öl. Även detta har gett reaktionen som att man inte riktigt är vuxen än om man inte dricker vin till maten. Jag hade kunnat göra det lätt för mig och säga att jag är nykterist. Men det är jag ju inte, jag älskar en god, kall drink en varm semesterdag, så nej. Jag tänker inte ljuga.

Slutligen

Idag skäms jag inte för att säga att jag inte tycker om vissa saker. Visst, jag får fortfarande de där blickarna som undrar vilken planet jag kommer ifrån. Skillnaden är att jag inte bryr mig. Mina matpreferenser är inte längre ett problem för mig. Jag äter det jag tycker om, det jag inte gillar låter jag vara och är det ett problem för någon så får det vara just det; deras problem.

När Hannah var liten fick jag höra ”hur ska du få henne att äta grönsaker om du själv inte gör det?”
Jag kan berätta att hon äter grönsaker trots att inte jag gör det. Hon äter inte alla grönsaker som finns, men det är det nog inte många som gör. Hon äter det hon tycker är gott och fick tidigt lära sig att alla inte tycker likadant. Istället för att lära sig att göra som mamma gör fick hon istället lära sig förståelse för varandras olikheter, en lärdom jag tror hon har långt mer nytta av i livet.

Och ja, visst hade jag säkert behövt en del av de näringsämnen som vissa matvaror kunnat ge mig och ja, kanske är det därför jag drabbades av kraftig järnbrist. Kanske är det så att jag hade drabbats av det ändå. Och det går ju att ordna. En järntablett om dagen gör att mina värden är bra nu och jag känner inte av bristen längre. Jag vet i alla fall att mina matpreferenser inte gett mig diabetes. Det är det annat som har gjort, kanske ärftlighet? Vem vet.

Vad jag äter eller inte äter är inget som påverkar hur jag är som person. Däremot har säkerligen omgivningens bemötande och hanterande av min ”kräsenhet” varit en bidragande del till att jag är den jag är idag.

Jag är säker på att det finns fler som jag där ute. Eller rättare sagt, jag VET att det finns fler. Stå på er, låt er inte påverkas av omgivningen och låt inte omgivningen få er att skämmas över era matpreferenser.

Lämna gärna en kommentar om ni känner igen er i det jag har skrivit. Dela gärna med er av er egen erfarenhet.

Källor: Läkartidningen.se  Sfbup.se   Forskning.se

Amy

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *